Att gå i kränkt-skolan

I februari i år publicerade Dagens Nyheter en artikelserie av Maciej Zaremba om lärarhögskolan där ett flertal lärare har blivit anmälda till olika ombudsmän av elever som känt sig kränkta. Orsakerna, skriver Zaremba, har varit löjeväckande små och obetydliga, som att dyslektiker fått underkänt i svenska. Det råder en fragil terrorbalans lärar- och elevkåren emellan, där lärarrepresentanter måste hålla tungan rätt i mun varje gång han eller hon yttrar sig om minoriteter och handikapp.

Denna något populistiska och journalistiskt tveksamma artikelserie vittnar om att kränkning används som ett vapen av elever för akademisk utpressning. Zarembas inställning till fenomenet är lätt att sammanfatta.

Möjligen har vi under historien fått bevittna en och annan handikappad eller invandrare som spelat kränkningskortet för personlig vedergällning, men i stort sett är det osannolikt att den som orkar bemöda sig att anmäla diskriminering gör det för blotta nöjets skull. Är man kränkt så är man kränkt, det är en bra första början.

Frågan är om det alltid är så. Kränkningar har ökat och synliggjorts så mycket att det har varit nödvändigt att inrätta statliga myndigheter för att hålla reda på vem som är kränkt av vem och varför. Att HBT-personer, invandrare och handikappade ofta diskrimineras kan ingen förneka, men varför läser man om det så mycket i svensk press? Hur kommer det sig att kränkning har blivit ett samlingsord för allt från förolämpningar till bristande politisk korrekthet? Många vet inte ens om att de är kränkta förrän någon talar om det för dem.

Genom att upplysa minoriteter om alla de sätt de kan kränkas på skapas illusionen av den makt som de besitter om de samlar ihop sig och garderar sig mot sin nemesis. Att vara kränkt eller känna sig kränkt börjar bli precis lika vanligt som att lära sig att man är kränkt. Upplysta bögar, flator, kvinnor, handikappade ser på HomO, JO och HO som en räddande messias och tillskriver dessa myndigheter onödigt mycket auktoritet. Det skapas en konstgjord atmosfär som lär människor att befinna sig i underläge, som i längden innebär att den vita, manliga, heterosexuella, icke-handikappade befolkningens överläge cementeras.

Denna underkastelse är inget att ha. Den är inte ett minoritetsskydd, utan en minoritetskontroll. Majoriteten av befolkningen fruktar knappast diverse ombudsmän. Minoriteter skolas att vara kränkta. Dessutom kan, om man anstränger sig, i stort sett nästan varenda medborgare räknas till någon minoritet. Det är frestande att se sig som en del av en utsatt folkgrupp, särskilt om den blir uppmärksammad i media. Det är lättare att bli tyckt synd om, vara offer och få bekräftelse, och svårare att vara lika lyckligt missanpassad som alla andra.

I princip borde jag som finlandssvensk ha blivit kränkt ett otal gånger av nationalistiska knäppgökar som velat förfinska hela Finland. Under min vistelse i Sverige kunde jag även ha blivit objekt för kränkning på grund av min härkomst och dialekt. Det har aldrig hänt. Om någon kallar mig för en jävla elitistisk finlandssvensk pestbakterie finner jag inget behov att anmäla min antagonist till någon myndighet. Detta belyser dilemmat med en del av ombudsmännens verksamhet: En rasist blir inte mindre rasistisk av att ha tilldömts böter. Möjligen spär böterna ännu mer på det tidigare hatet. Det enda han eller hon lär sig är att uttrycka sig mer försiktigt i fortsättningen eller att förfina sitt hat, och det är en knapp vinst att köra ner rasismen i det fördolda där det kan frodas och kultiveras utan att synas eller höras.

Om det som Zaremba skriver verkligen är fullständigt sant och representativt (vilket jag betvivlar), att Sverige verkligen har uppfostrat alla sina minoriteter till finkänsliga, lättkränkta käringar, underställda både ombudsman, homofober, rasister samt resten av befolkningen, tycker jag milt sagt synd om dem. Vägen till acceptans och jämställdhet börjar med att vägra se sig själv som ett offer.

Markus Lindholm